DET ÄR ETT JAG SOM TALAR 

 Amfi #3 | BALSAM KARAM

 

Hur ser den nya dramatiken ut idag? Amfi vill i serien Det är ett jag som talar utveckla och utmana svensk samtidsdramatik och ge utrymme för litterära röster att skriva för scen. Vi har bjudit in tre författare som intresserar sig för litteraturen som intervention och som utmanar konventionella former i sitt skrivande: Lone Aburas, Balsam Karam och  Felicia Mulinari. Genom att utforska nya formspråk på scen och bjuda in till samtal vill Amfi diskutera nya pjästexter utifrån deras litterära värde och dramatiska potential. Serien presenteras på Folkteatern i Göteborg, Konsthallen i Malmö och i Studio Biblom Hjelte i Stockholm. I satsningen ingår även dramatikerna Athena Farrokhzad, Dimen Abdulla och Christina Ouzounidis som presenteras till hösten.  

I tredje delen av Amfis serie med ny dramatik iscensätts Balsam Karams Förlustens rumtid – ett terapisamtal. Karam vill undersöka vad som är möjligt att säga om intersektionerna mellan förlust, trauma och rasism i ett rum där det till synes är tryggt att säga vad som helst – terapirummet. Genom att upprätta en terapisession i realtid följer vi en mors oförställda resonemang kring förlustens roll i hennes liv där paralleller dras mellan nutid och dåtid, mellan vad som kunde ha varit och katastrofen som ägde rum, mellan rasistisk litteratur och oförmågan att få i sig mat om morgonen.

Balsam debuterade med romanen Händelsehorisonten (Norstedt förlag, 2018), en roman om förtryck, solidaritet, trauma och förlust vilka är teman hon här återkommer till. 

“Ibland känns det som om vi begraver våra barn ovanpå varandra, om du förstår vad jag menar? Som om jorden var lager av tid och inte rum, du vet? Som om mitt och min mormors barn ligger jämsides hela tiden, hur långt ifrån varandra de än är.”

Förlustens rumtid – ett terapisamtal av Balsam Karam

På scen: Amina Szecsödy  & Sofia Berg-Böhm Regi: Saga Gärde

Sång: Sofia Berg-Böhm Ljuddesign: David Gülich

Foto: Shazi Özdemir Klipp: Saga Gärde

Fotografi: Sandra Åhman, Stockholms Kvinnohistoriska

I samtal: Balsam Karam och Jennifer Hayashida

Webbpremiär 10 maj kl. 16.00

 

*

 

Ett samtal mellan Balsam Karam och Jennifer Hayashida

1 maj 2020

J:

Jag tänker att inte hela samtalet ska handla om att verket inte gestaltas på en teaterscen, men hur känns det nu när du har sett videon av Förlustens rumtid?

B:

Det känns väldigt speciellt och otroligt fint. Förutom att jag blev väldigt rörd och kände alla möjliga känslor (och att min partner blev otroligt rörd och började gråta) tänkte jag på alla dom här nödvändigheterna som på nåt sätt föll på varandra och gjorde att det här blev en film och inte en föreställning, och hur det till slut blev en jättebra mix utav båda.

Jag tror inte att någon av oss som har jobbat med dramat hade kunnat tänka fram det här resultatet. Om vi hade börjat tänka film från första början, hade vi kanske tänkt mycket mer på ett rum och hur det skulle kunna se ut, och hade det varit en föreställning hade man ju inte kommit så nära Sofia och Amina, deras ansikten och samspel.

I skrift framstod det för mig som att den största frågan, förutom förlusten, var vad som kan sägas i ett sånt här rum och hur maktförhållandet mellan psykologen och Sofias karaktär K1 ser ut. Men nu tycker jag att det Sofia säger framträder mycket mer för mig. Den där initiala konflikten faller tillbaka, vilket är ytterligare en sak jag inte hade kunnat förutspå.

Jag tänkte också på frågor om representation när jag såg den. Jag har skrivit dramat utifrån att K1 och K2 är kurdiska karaktärer, men sättet på vilket Sofia tar med sig sina erfarenheter av den judiska diasporan in i karaktären – inte minst genom sången Mein Rue Plats och hur hon briljerar som sångerska när hon sjunger den – vidgar innebörden av vad solidaritet inom förlusterfarenheten kan vara på ett sätt som jag aldrig hade kunnat föreställa mig eller vågat skriva fram själv. Sången drar en solidaritetslinje mellan två erfarenheter på ett sätt som jag tycker är fantastiskt berikande och stort och trösterikt.

Jag är alltså otroligt nöjd – inte bara för att det blev så bra som det kunde bli, utan för att resultatet verkligen adderade sånt jag inte hade kunnat komma fram till. Sången, det flytande rummet, närheten till ansiktena… Jag kände mig större som konstnär när jag hade sett den.

J:

Ja, just den där närheten till Sofias ansiktsuttryck tycker jag gör att rådbråkandet mellan K1 och K2 framstår i sådan tydlig kontrast mot hur K1 talar med psykologen. Det hade säkert blivit bra på scen, men att höra K2 och se minsta rörelse i Sofias ansikte: det skapar en annan spänning mellan det medvetna och det undermedvetna, tänker jag.

B:

Jo, verkligen. Och jag tycker för en gångs skull verkligen om det här väldigt vita rummet som är som placerat bortanför tid och rum. Vi pratade om vad man kunde ha för rekvisita, att man kunde ha en bokhylla exempelvis, men jag är väldigt glad åt att Saga tog beslutet att inte ha så mycket. Kanske var det ett beslut som togs på grund av tidsbrist eller många andra anledningar, men just det där – när konst och någon sorts nödvändighet sammanfaller och resulterar i något fantastiskt – gör mig så glad. För det är verkligen min känsla inför konst och vad det är – att det till viss del är tanke och till annan del nödvändighet, förutsättningar och alla andra möjliga parametrar man har för sina händer. Samspelet blir dock så mycket mer till slut.

J:

Men som du säger, det vita rummet adderar, det inte tar bort utan det blir så många oväntade uttryck som väcks till liv inuti det här rumslösa rummet. Jag läste det som en insida, eller som insidan av en upplevelse, inte som en gestaltning av upplevelsen. Språket växer fram inifrån upplevelsen. Men en sak som slog mig, och det här är väl lite utav en parentes, men möjligheten som uppstår ur nödvändigheten av att jobba i det här formatet är ju att pjäsen blir tillgänglig utanför Sverige på ett helt annat sätt. Jag tänkte att de här projekten borde översättas så att folk kan se dom utomlands.

B:

Just det, med textning är det verkligen möjligt.

J:

Mmm, och det var inte möjligt förut.

B:

Nej precis, och egentligen är det som om en ny sorts genre uppstår i och med nödvändigheten att spela in såhär. Jag kan inte så mycket om det här, men den här inspelningen är ju varken film eller ett inspelat drama – jag upplever den som en spricka i tiden på nåt sätt. Här går vi in i det här rummet som vi inte vet någonting om, utom vad dom säger och samspelet dom emellan. Den genren – vad den nu är – hade man kunnat göra mycket mer utav, men vi visste ju inte att den skulle uppstå. Nu i efterhand kan vi tänka på allt vi kan göra med genren framöver. Och det tycker jag är så himla häftigt – när konst överskrider vad man själv har kontroll över.

J:

Jag undrar om du vill prata om ditt beslut mellan första och andra utkastet? Hur du tänkte på K1s röst i början och sen beslutet kring att..splittra.

B:

När jag först fick frågan om att skriva drama, tackade jag fort ja utan att veta vad jag skulle skriva om. Jag gör så väldigt ofta nu för tiden och det har mycket med förlusten att göra – att jag liksom säger ja till olika förslag och att jakandet är lika delar mod och dumhet eller en vårdslöshet mot jaget, att jag liksom hoppas på att det ska bli bra till slut men inte heller bryr mig om jag blir skadad på vägen, eftersom jag ändå lever på lånad tid så att säga. Sen var det Saga som undrade om jag inte kunde skriva något om förlusten. Den frågan kom vid rätt tid när jag ändå var redo för att göra det. Jag har pratat mycket om att förlora Havana – det har varit så otroligt viktigt i mitt liv och hade känts konstigt att inte göra det, också om jag har all respekt för folk som inte kan eller vill detsamma i relation till sina förluster. Ju mer jag tänkte på hur jag skulle skriva om förlusten, desto mer kändes det som att enda sättet var i just den här situationen – att förlusten skulle talas om inom ramen för en spricka i tiden, ett sorts utsnitt i realtid som utspelar sig nästan var som helst och när som helst. En terapisession.

För mig var tanken om utsnittet i tiden viktigt eftersom det begränsar vad man kan säga om förlusten och hur den påverkar ett helt liv – den vidrör bara vad man kan säga i det här rummet, vid den här tiden, innan alla måste gå därifrån och fortsätta sina liv. Det är hela grejen med att inte veta någonting om Hiroshima du vet, eller hur ingen idag kan veta hur kriget i Syrien kommer att drabba tre generationer framåt.

Sen tänkte jag att terapirummet var ett sånt rum där det skulle vara tillåtet att säga väldigt mycket och där man slapp vara pedagogisk eller tänka på början och slut, utan kunde hoppa mellan utsagor och uttala drastiska och grova tankar.

Allt det här tänkte jag *skratt* men när jag började skriva var det ändå som att jag chockerandes över att det ändå inte var ett tillåtande rum.

Jag visste ju att terapirummet inte var tillåtande i verkligheten, inte minst utifrån egna och andras erfarenheter av rasism och andra diskrimineringar, men det chockerade mig att jag inte kunde skriva bort det som författare, att jag inte kunde låta Sofias karaktär K1 tala sådär tillåtande ens på papperet. Alla förtryck skulle plötsligt infinna sig, alla strukturer som finns utanför följde med in och det kom av sig själv i skrivandet.

Jag har alltid vetat att man som författare som rasifieras som icke-vit inte är fri att skriva som man vill – att självcensuren, allt man har lärt sig om hur man ska vara som icke-vit och i mitt fall som en mamma som förlorat ett barn gör också en föreställd “frihet” i skrivandet omöjlig. Resultatet blev att första utkastet var ganska kontrollerat – som en sorts kontrollerad ilska och en kontrollerad analys av världen, rasismen och sakernas tillstånd.

Det var under en läsning av utkastet med fantastiska Dimen Abdulla, Sofia och Saga Gärde som Dimen påpekade att det ibland kändes som att K1 pratade med en journalist eller kanske möjligtvis till publiken. Då kunde jag se att så var det – det gjorde hon ju. Det var den sortens kontroll jag hade skrivit in, den sortens solida sköld, just eftersom rummet inte var tryggt.

Då tog jag beslutet att frånta henne den solida skölden och istället ge henne en sköld av spelad osäkerhet, att hon hela tiden skulle låta lite osäker och ofta säga ‘jag vet inte’ eller ‘det är väl såhär kanske’ och sen låta Aminas karaktär vara mindre analyserade och mer direkt, säga sånt som kanske inte alltid kan sägas öppet. Jag ville göra Sofias karaktär skörare på något sätt.

J:

Får jag flika in en sak? För hon blir ju på en och samma gång skörare och starkare.

B:

Hur tänker du starkare?

J:

Just för att den här andra rösten, K2, är så ocensurerad och rak: att K1 inte i samma mening behöver säga det hon vill säga och sedan underminera det, utan att de två rösterna faktiskt samtalar, rådbråkar, med varandra. För mig, när jag ser och lyssnar och läser, blir det en mer realistisk skildring av hur sårbarhet och styrka  brottas.

B:

Ja men för mig med! I det första utkastet var det mer som om någon ville tala någon annan tillrätta på nåt sätt, och den viljan kan jag verkligen känna igen mig i, men det ger så sällan nånting tillbaka.

J:

Precis, och för vems skull? Liksom för vems skull gör man det arbetet, som en rasifierad person? Det är ju inte för en själv *pratar i mun på varandra* som en utför det här översättande arbetet.

B:

Ja men verkligen *suck*. Ibland känner man sig helt nödgad att göra det arbetet, men då kanske resultatet ska vara så som Dimen bland annat föreslog – ännu mera ilska! Då kanske Sofias karaktär hade fått nog efter ett tag, slutat vara pedagogisk och istället ilsknat till. Men det var inte så min text såg ut. Hon fick ju aldrig nog och då kändes det som om jag dränerade henne. Hon fick inte ens vara tyst i det rummet – hon fick inte sluta vara den där pedagogiska, icke-vita personen som ska säga som det är en gång för alla, också i det rum där hon är för att få hjälp och vägledning.

Det var nog det jag ville ge henne, möjligheten att vara tyst, att välja att inte säga allt, att inte i alla lägen vara den där uppbyggliga personen.

Precis som du säger känner jag också att det blev mer realistiskt och närmare vad jag ville nå med första utkastet men inte lyckades göra. Allt tack vare den där fantastiska läsningen. Oftast känner jag att 90% av arbetet man gör har man vänner och kollegor att tacka för.

J: 

Det är en fråga som jag tänkt mycket på i andra sammanhang, att gestalta upplevelsen av att som rasifierad som icke-vit befinna sig i ett institutionellt sammanhang. Och att då göra det på ett sätt som inte förklarar för en person som inte har haft den upplevelsen hur det är, utan där man faktiskt utgår ifrån att ‘nej, men det är inte mitt problem: du får ha den här upplevelsen för att jag säger att det är såhär det är’.

B: 

Ja, och på något vis känner jag att det säger så mycket om samhället att jag ändå var tvungen att gå igenom den första versionen för att komma till den andra, där saker bara får vara. Det där att förklara – vad det än må vara – för en vit majoritet är verkligen någonting som vi fått lära oss. Tacksamt nog kan man alltid redigera bort det.

Frågan är hur länge det ska pågå – vilka saker behöver vi fortsätta förklara och varför? Behöver vi fortfarande förklara varför rasism dödar? Hur länge ska vi argumentera för det när det finns så många exempel idag, inte minst på hur rasism dödar i större grad när en pandemi inträffar? Kan vi inte bara utgå ifrån det i våra texter? Jag är tacksam över att Dimen pekade ut det där för mig, det fanns något i att hon sa ‘prata med en journalist’ som gjorde det så tydligt, eftersom det är en av de gångerna då man verkligen kan behöva censurera sig själv eller vara otroligt pedagogisk.

 

J:

Ja, men också den inlärda förmågan att tala till en normativ vit medelklass, att det är lite underförstått i ordet ‘journalistisk’ att det handlar om vita Sverige?

 

B:

Precis, känslan av att gå igenom den där maskinen som gör allt man säger till något normativt och ‘förståeligt’.

J:

Men det finns också en fantastiskt solidaritet i det, att ha en extern läsare som kan säga sånt till dig…

B:

Ja, verkligen.

J:

Som är villig att stå med dig i den frågan.

B:

Ja, absolut och även om Dimen hade en annan idé om hur texten skulle kunna utvecklas – och som var helt och hållet i linje med hur texten såg ut – fick jag ut så mycket utav hennes läsning inför arbetet med hur texten till slut blev.

J:

En av de saker jag tycker är så politiskt elegant är kopplingarna mellan den individuella och den kollektiva förlusten, utan att göra vare sig den ena eller den andra till en metafor. Kan du prata lite om förhandlingar du har haft kring att ärva så många förluster och att skriva i arvets våldsamhet, att det arvet är ett slags kunskap, en visshet.

 Jag vill också undra lite mer kring valet av det terapeutiska rummet som ju är oerhört intimt på ett sätt, och samtidigt så våldsamt. Du skriver i pjäsen: ‘Jag fattar inte vita personer, och hela besattheten med nakenhet’, som jag tolkar som en sorts känslomässig nakenhet, inte bara bastande. Det får mig att tänka på frågan rasifiering och katarsis: vem är det som längtar efter, eller tror på, katarsis?

B:

Jag har alltid tänkt på solidaritet som ett oerhört viktigt och vägledande ord i det jag skriver och för mig har det handlat om att utgå från det delbara i erfarenheter, situationer och allt annat som man kan gestalta som skrivande. De maktstrukturer och diskrimineringar som människor i olika grad lever under skapar erfarenheter som är delbara många emellan och de erfarenheterna går både att tänka kring politiskt och känna igen sig i rent känslomässigt. Den förenande potentialen i det har varit det jag har försökt peka ut, utan att för den sakens skull reducera alla skillnader som också finns där, samtidigt, hela tiden. För att hitta den där förenande potentialen – som ju har oändliga variationer – kan vissa rum upprättas. I dom kan det förenande få vara om så bara i fem minuter, så att säga – under de fem minutrarna är solidariteten där och det gör något med resten av ens liv, det tror jag verkligen.

På vilken plats och vilken nivå skulle jag och min mormor kunna mötas över erfarenheten att ha förlorat barn, utan att våra andra skillnader och livsvillkor måste suddas ut? Hur kan vi synliggöra varandra i den erfarenheten utan att det betyder att vi ska osynliggöra allt vi inte delar? Rent politiskt har jag en riktning i min solidaritet och vilka jag solidariserar mig med och den riktningen tänker jag är inskriven i själva solidaritetstanken – själva solidaritetstanken är socialistisk. Men solidaritet är också gränsöverskridande på många fler sätt, inte minst över tid och rum och i det som jag och min mormor delar, så att säga.

På samma sätt är också trauma gränsöverskridande. Trauma går i arv, inte bara genom narrativet utan också i generna, och där blir det terapeutiska rummet viktigt som en plats där trauma och solidaritet kan mötas tänker jag. Förlust väcker nånting i en som både går bakåt och framåt. När jag upplevde den här förlusten, kunde jag också känna att jag alltid hade förlorat men inte kunnat se det förrän den här förlusten ägde rum. Jag kunde se att min mamma hade förlorat och att min mormor hade förlorat – jag kunde se att förlusten gick hur långt tillbaka som helst, men också hur det oundvikligen skulle färga framtiden också. Och det hoppades jag på att kunna prata om i terapirummet. Men som sagt – det rummet är inte fritt för vem som helst att säga vad som helst och som en som rasifieras som icke-vit har väldigt mycket varit omöjligt att prata om eller ens uttala. 

J:

Nej, man kan ju inte det. 

*  

Inspelat den 1 maj 2020. Transkriberat av Anja Zejnilovic. 

 

 

Amfi produceras av Dela Kakan i samarbete med Folkteatern i Göteborg, Malmö Konsthall, IAC Malmö och Studio Biblom Hjelte i Stockholm. Dela Kakan är en produktionsplattform under konstnärlig ledning av Saga Gärde som arbetar med dokumentära processer, ljudverk och scenkonst och är verksamma i Malmö och Stockholm. Projektet möjliggörs med stöd av Konstnärsnämnden, Författarfonden och Kulturrådet.